jag och bästis pratade om det ibland. Hur hemskt det är för sådana som åker hem utan sina barn.

Vi visste inte att det skulle bli så. Jag kan inte förklara den känslan av att lämna de finaste man har helt själv på ett stort sjukhus.

Att ha burit på ett barn i 36 veckor, känt hennes sparkar, pratat med henne, gett henne kärlek, fått kärlek och framförallt haft förväntningar och drömmar om hur livet skulle bli med en liten Leona hos sig.

 

Den känslan är obeskrivlig.

 

Det är mycket praktiskt som skall göras. Framförallt var det mycket att bestämma kring gravplats och begravning.