Jag var orolig på morgonen. Jag visste att något hade hänt. Men jag skulle med barnen på arbetet till skogen och det var bara till att försöka tänka bort oron.

I skogen skulle jag ta upp något som ett barn hade slängt. Jag känner hur Leona ramlar ner i min mage, hur hon följer med i min rörelse. Jag visste inte om jag skulle sluta andas där i skogen eller förtränga det jag just kände,

Jag förträngde.

 

Efter vi varit i skogen åkte jag till affären och fixade fika inför fredagen då det var min tur. Köpte även två fina blommor som fortfarande är fina. Kastade i mig lunch och tog stressig tur i duschen. Hämtade upp mamma som hade sagt till mig flera gånger att hon gärna följde med mig på detta UL även om jag kände att det inte behövdes.

Men hon lyckades övertala mig. Det tackar jag henne för idag.

 

Jag sa till mamma dagen innan att jag tror något är fel och att hon måste förbereda sig på att något inte är som det ska.

 

14.00 hade vi tid. Vi kom in i rummet. Jag var så nervös och samtidigt så himla glad över att mamma skulle få se Leona för första gången. 

Läkaren börjar titta på Leona. Hon hade vänt sig neråt. 

Läkaren frågade hur jag mådde. Sa att smärtorna är kvar och att jag inte känt Leona på länge.

Då säger hon dom där orden som fick mig att dö, som fick mig att vilja vara huvudrollen i en bedrövligt sorglig film.

 

Hon säger till mig att hjärtat inte slår. Min älskade Leonas hjärta slog inte.

Jag fick panik och frågade om hon skojade. Sa att dom ju måste kunna göra något.

Hon bekräftade med en nekande och ledsen min.

Läkaren gick ut och skulle hämta en läkarkollega samt att vi skulle byta till ett rum med bättre UL-apparat.

Vi väntade i 20 minuter...jag minns inte vad jag tänkte, vad jag sa till mamma, vad mamma sa till mig.

Det värsta som kunde hända- hände.