Jag minns att jag sa lite argt att jag absolut INTE kommer att föda detta barn. Dom får minsann göra kejsarsnitt. Det skulle vara ren kränkning att föda ut sitt egna döda barn. 

Nu i efterhand har jag läst att de flesta reagerar så- det är naturligt.

Där och då ser man inte de som sitt barn man ser det som en klump i magen bara.

 

Vi kom in i de andra rummet och fick träffa en läkare som jag hade träffat tidigare i graviditeten. En fantastisk läkare. De mätte Leona och kom fram till att hon var tillväxthämmad. Den ena läkaren slängde ur sig att de säkerligen var en kromosovavvikelse som gjorde att hon dog och förklarade att hon kanske inte hade klarat sig om hon fötts levande.

Att säga en sådan sak där och då var inte vad jag ville höra. 

 

Att mäta ett barn och sätta x antal procent som de är tillväxthämmat utan att ta hänsyn till barnets gener är i min värld idiotiskt. Jag kan inte få ett lika stort barn som ni nordbor så är det.

 

Sedan så är allt en sörja. Ner på förlossningen för att lämna blod, träffa kurator, träffa sjukhuskyrkan.

 

 

Det sista jag var tvungen att göra var att ta en tablett som skulle göra att livmodertappen mognade så att förlossningen skulle sätta igång. Det kändes som att den där tabletten tog död på mitt barn. Så var det inte. Men jag kan tänka mig att det är nästan samma känsla som vid abort. Jag vet inte, utan jag tror bara. 

 

Jag och mamma åkte hem. Den första som fick tag på mig efter detta besked var min nuvarande pojkvän och vän/kollega. Hon var den som fick reda på min graviditet först och den som fick reda på dödsbeskedet först.

Min nuvarande pojkvän smsade precis när vi satt i bilen så då skrev jag i all chock vad som hänt. 

 

Jag ringde Leonas pappa som inte svarade. Han ringde upp mig en timma senare. Jag meddelade honom vad som hänt och han blev givetvis mest ledsen för min skull.