Once upon a time...
Vissa sagor avslutas innan de ens har börjat.Så känns det nog för alla andra. För alla omkring mig. För mig började det innan det avslutades.
En höstdag för 10 år sedan började det. Efter att ha blivit skickad mellan sjukhuset,UM och vårdcentralen i fem år var jag på ännu ett besök på sjukhuset. Där och då var jag 20 år, levde levet och var väldigt nöjd med hur min vardag såg ut. Det var då det började.Det var då dom började säga dom där orden som skulle skapa den största sorg jag hade varit med om. De sa till mig på ett väldigt okänsligt sätt att jag inte kommer kunna att bli gravid.
Hela mitt liv stannade upp. Om det var något i livet jag ville så var det just att få barn.
Ett liv utan barn var inget jag någonsin kunde acceptera. Hur många tårar, hur många depressioner och hur många psykologbesök som avverkats under dessa 10 år vet jag inte. Men de beskedet var de värsta jag kunde tänka mig där och då.
I mars 2015, närmare bestämt den 11/3 vaknade jag hastigt upp vid 4 på natten och såg ett bebisansikte framför mig. Jag som tagit hundratals graviditetstest som alltid visat negativt tänkte aldrig mer i mitt liv ta ett sånt jävla test. Men det var som att den där lilla bebisen ville säga mig något så jag bestämde mig för att ta ett.
Jag tog det och slängde de på golvet för de skulle vara precis lika negativt som alla andra jag tagit genom åren.
Efter en minut så ser jag det...dom där två strecken. Dom där två strecken som jag alltid hade drömt om.
Hur var det möjligt? var det sant? var det fel på testet? hur får jag reda på om detta är sant? Vem ringer jag först?
Då jag och pappan till barnet inte hade någon bra kontakt just då var inte min första tanke att ringa honom.
Så jag smsade min kollega och vän. Frågade om jag är gravid.
Hennes svar blev " ja". Jag ringde min syster som bara hunnit vara mamma i 5 månader. Hon bad mig att köpa ett till test.
De andra testet visade " gravid 2-3 veckor".
11/3-2015 visade testet att jag var gravid. Jag hade en bebis i magen. Jag kunde bli gravid. Jag skulle få mitt efterlängtade barn. Sjukvården hade fel. Jag kunde bli mamma. Där och då upplevde jag en kärlek så stark. Jag visste redan då att jag älskade den lilla varelse som skulle komma att bli de finaste jag någonsin haft. Mitt barn. MITT och ingenannans. Hennes pappa ville inte vara med i bilden och jag förberedde mig på att bli en ENAstående ensamstående mamma. Jag skulle ge detta lilla barn dubbelkärlek.
