Jag tror att alla mammor känner oro. Man vet inte HUR det skall kännas, hur ofta man skall känna barnet i slutet, man litar totalt på sjukvården men dom litar inte på de gravida kvinnorna?

 

En vecka innan Leona dog började jag bli väldigt orolig då hon rörde sig allt mindre. På morgonen då hon brukade vara aktiv rörde hon sig inte och jag försökte väcka henne och det blev väl olika resultat. 

På onsdagen 7/10 var det dags för besök på MVC. Jag bestämde att jag tar upp min oro med BM och om hon säger att allt är okej och att hjärtljudet är bra så ringer jag inte förlossningen.

 

Magen hade växt en centimeter. Hjärtljudet var helt perfekt. Svaret på min oro över att Leona inte rör sig lika mycket var " men hon måste ju få sova". Men hon påpekade hela TRE gånger att det är bra att jag skall på ett extra ultraljud. Jag tyckte min BM såg väldigt orolig ut och jag kunde inte riktigt släppa hennes oroliga blick. För första gången under den senare delen av min graviditet var jag orolig och påpekade detta. 

Jag ringde aldrig sjukhuset utan litade på min BM att Leona bara sov mer än innan.

 

På torsdagen var jag på graviditetsfotografering nummer två. Jag hade lite sammandragningar men tänkte att det var för jag bökade runt i olika poseringar. 

På natten till fredagen fick jag regelbundna värkar och ringde till förlossningen.

Då de trodde att jag bara var i vecka 32 så bad BM mig att ta något varmt på magen och om värkarna avtog behövde jag inte åka in. 

Jag tog på en värmekudde och sedan somnade jag efter en timma.

 

Natten mellan måndag 12/10 och tisdag 13/10 började jag kaskadspy. Har aldrig spytt så mycket någongång. Efter 20 minuter när jag hade spytt så kändes det som att någon tryckte på en knapp i min kropp och slog av något.

Som att någon tryckte på strömbrytaren till en lampa och lampan släcks.