Hur länge pågår sorgen och när är det okej att acceptera hur livet blev? 

 

Jag tillhör världseliten när det kommer till att förtränga jobbiga känslor. Det är mitt sätt att överleva. När Leona dog bestämde jag mig för att ta ut sorgen direkt. Gråta så fort jag behövde och var hemma så länge jag behövde. Jag har gråtit så mycket dessa månader men även skrattat minst lika mycket. 

 

Det gör inte lika ont längre att prata om Leona eller om vad som hänt. Men det gör brutalt ont att det hänt. Jag saknar henne mer och mer för varje dag. Men jag är samtidigt så oerhört stolt och glad över att fått gåvan att fått bära mitt barn och fått föda mitt barn. Att den finaste tjejen jag någonsin sett är MIN! Ingenannans bara bara MIN. Den känslan gör mig glad. 

 

Känslan över att det inte gör ont på samma sätt längre får mig att bli rädd. Förtränger jag?  Eller är det bara så att jag gått vidare och faktiskt mår bättre. Är det okej om jag redan mår bättre? Eller låter det som att jag glömt Leona för det? Eller inte sörjer henne? 

 

Just nu finner jag en inre styrka hos Leona. Hon är med mig i allt jag gör. Nu ska jag fokusera på livet. Vad har jag får mål i livet nu och vad vill jag med livet?