kärleken är starkare än döden
För några år sedan när vi fortfarande gav varandra julklappar så fick jag boken "när livet stannar". Den är skriven av en mamma som förlorade sina två yngsta barn,man,bästa vän och hennes barn i tsunamin. Hon berättar om dygnen i Thailand. Beskriver känslorna kring att förlora sin familj..två av tre barn.
Av en slump kom jag över hennes efterföljare "kärleken är starkare än döden". Jag har haft den i ett par år men den har legat i en låda och åren har gått.
Den låg i Leonas byrå i väntan på henne. Tänk om jag den dagen som jag la den där hade vetat att den där boken likaväl kunde varit skriven av mig? Men med min historia.
Samma känslor kring att man dör med sina barn. Hur man i samma veva blir förälskad. Hur sorg och förälskelse går hand i hand.
Fem år efter tsunamin kände hon sig fortfarande död. För mig har det gått snart tre månader och först nu har chocken lagt sig.
Jag känner mig död samtidigt som jag känner mig som en helt annan människa . En person som jag inte känner längre.
Samtidigt som jag ska bearbeta och sörja min Leonas bortgång har jag en viss tid på mig att lära känna den nya jag.
Om tre veckor måste jag börja arbeta. Om tre veckor måste jag lärt känna den nya jag. Jag måste ha kommit längre i bearbetning.
Framförallt måste jag orka träffa andra barn.
Tre veckor...21 dagar. Det är kort tid för alla dessa känslor och tankar.
Just nu sover jag minst 12 timmar,stirrar in i väggen,äter knappt och vet inte alls hur jag ska gå vidare.
