Nästan två månader senare...
I snart två månader har jag varit mamma. Min dröm om att bli mamma blev besannad.
Men i samma stund som jag är lycklig över att vara mamma så är jag lika brutalt förstörd över att vara en änglamamma.
Att inte få höra de där första skriket, att inte få hålla henne, att inte få ge henne all min kärlek, att inte kunna pussa och krama henne när jag vill, att inte få se henne växa upp, att inte få se henne leka med sin kusin och alla hennes vänner som väntade på henne här.
Det skulle vara du och jag Leona genom hela livet...tills den dagen jag dör...inte tills du skulle dö.
Detta är så jävla ofattbart och jag finner inga ord.
Det finns ingen som finner några ord. Det finns inget att säga. Att detta hände och att detta hända OSS är så tragiskt.
Din mamma har varit med om tillräckligt...trodde jag och de i min närhet. Hur kommer det sig att endel inte får något och vissa får ALLT.
Jag har fått lägga ner mitt barn i en kista och fått lägga på locket.
Jag har fått planera mitt barns begravning, de sista jag gav henne var en fin minnescermoni med mycket musik.
Jag har fått träffa mitt barn TVÅ gånger och kommer aldrig någonsin få mer träffa henne.
Jag har fått urnsätta mitt eget barn.
Mitt barn är bara aska, mitt barn är aska. Mitt eget kött och blod. De finaste jag har.
Livet är orättvist och ingen förälder skall någonsin få behöva gå igenom detta.
" Jag har fått lägga ner mitt eget barn i en kista och fått lägga på locket"
